Vägspärr/Qalandiya
En del av mitt uppdrag här är att övervaka några militära vägspärrar. Den stora heter Qalandiya och ligger norr om Jerusalem på vägen till Ramallah. Denna vägspärr har under åren byggts ut allt mer. Nu påminner den om en sorts bussterminal fylld av vändkors, kontrollbås, galleravskärmade gångar och grindar där människor väntar i långsamma köer för att få komma igenom. Palestinierna visar upp sina ID-kort vid in- och utpassage. De lämnar även finger- och handavtryck som matchas mot de data som finns lagrade i ID-kortet. Myndigheterna kan på så vis kontrollera vem som passerar, hur denne rör sig, samt att ingen vistas längre än tillåtet i Israel.1 För arbetarna som jobbar med händerna innebär handavtrycksläsningen ibland extra problem eftersom det är lätt att få sår, förhårdningar eller blåsor som innebär att handen förändras. Då kan datorn pipa till och hävda att ett bedrägeriförsök är avslöjat.
Under de tre timmar som jag står vid kontrollen passerar cirka 3000 människor. Män, kvinnor och barn. Detta gör de varje morgon på väg till sina jobb, skolor, familjer, sjukhus eller för att handla. Enligt en kvinna från den israeliska organisationen Machsom Watch som jag träffar har cirka 70 % av de som passerar Qalandiya blå ID-kort. Det innebär att de är jerusalembor och har tillstånd att vistas där och rösta i kommunala val. De betalar även skatt i staden. Detta är dock inget permanent tillstånd utan kan lätt återtas av den israeliska staten om det visar sig att man exempelvis inte är bosatt i Jerusalem eller vistats från staden i längre perioder.
Det finns många andra vägspärrar än Qalandiya och jag har besökt flera av dem, men jag kommer nog aldrig sluta beröras av dessa platser. Min uppgift är att bevaka och tillse att allt går så smidigt som möjligt; att noggrant räkna varje person som går genom grindar och vändkors. Tanken att räkna människor i kö, köande timme på timme, bara för att komma till jobbet, känns många gånger hemsk. Jag säger mig själv att det är bra att jag är här och att all vår statistik gör nytta, när den skickats till FN-organen UNRWA och UNOCHA.
I de vägspärrar som jag passerat finns det väldigt lite eller nästintill inget interagerande mellan människorna och soldaterna, säkerhetsvakterna eller poliserna. I bästa fall är det som hörs en högtalarstämma som blandar hebreiska med arabiska ord så till och med jag kan fatta. Men allt som hörs är oftast bara en skrällande ihålig röst. Soldater och vakter sitter i båsen och ser vad som händer där ute. Det värsta jag sett är en soldat som stått och joggat i båset. Utanför trängdes kvinnor och män i köer som nästan stod stilla. Andra jag sett har suttit och sovit eller lyssnat på radio.
När jag står och räknar och tittar på vad som sker förs mina tankar alltid till filmen 1984. Det opersonliga och kliniska i dessa möten där man tvingas gå genom flera olika detektorer och kontroller. Avsaknad av mänsklig interaktion. Jag har hunnit märka att det spelar stor roll vem som ansvarar för vägspärren. Vissa soldater är duktiga på att få det att funka smidigt. De kan stå och samtala med personer som kommer med frågor. Sen finns det andra som får mig att gråta och bara känna förtvivlan.
I teorin är vägspärren vid Qalandiya öppen dygnet runt. Arbetstillstånden tillåter dock bara passage under vissa tider, oftast mellan 05:00 och 19:00. Den som kommer för sent på kvällen och alltså enligt israelisk lag vistas illegalt på fel sida om spärren kan få problem när tillståndet skall förnyas. De som har ett grönt ID-kort (till skillnad från det blå, som visar att innehavaren bor i Jerusalem), måste förutom ID-kortet även visa upp intyg från arbetsgivaren och berörda myndigheter som visar att han eller hon har tillåtelse att arbeta och vistas i östra Jerusalem eller Israel. Den som själv suttit i fängelse eller har släktingar som gjort det har mycket små chanser att över huvudtaget få något tillstånd. Barn som passerar vägspärren på väg till skolan måste visa upp intyg från sin skola samt födelseattest i original.
Jag känner mycket för dessa barn som passerar vägspärren varje dag för att kunna gå till skolan. De är små och har väldigt stora ryggsäckar. De skall ha rätt att gå genom den kö som kallas för humanitarian gate. Den skall vara öppen för kvinnor, barn, män över 65, de som ska till sjukhus eller har vissa yrken som lärare och läkare. Denna kö fungerar så ibland. Grinden skall vara öppen från 06:30, men vi får ofta ringa för att försöka få den öppnad. För att öppna grinden behövs en soldat som öppnar, två säkerhetsvakter som bevakar soldaten, samt en polis som ansvarar för hela gränskontrollen. Under tiden står den vanliga kön still. Sen finns det metalldetektorer som alla måste gå igenom och det kan ta tid på morgonen. Barnen blir ofta oroliga och springer mellan de olika köerna i hopp om att någon kanske går snabbare. Jag brukar fundera över vad detta våld gör med dem och vad de tänker på – att det är de som i framtiden skall bygga en stabil och rättvis fred i området.
Jag funderar varje gång jag själv passerar eller står vid vägspärren vad den innebär och varför den finns. Hur är det att passera detta ställe varje dag? Varje dag. Folk står för det mesta lugnt i kö. Ibland blir det stort tryck och folk blir klämda. Det är obehagligt att se på, eller att höra människors skrik för att de håller på att tryckas sönder och samman. Men för det mesta står som sagt palestinierna tålmodigt och väntar på sin tur. På sin tur. I Sverige pratar vi ofta om att vi står i kö till allt och att det är så svenskt att respektera kösystemet. Jag tror att palestinierna är bättre på detta. Jag undrar hur många gånger och hur länge jag skulle orka stå i kö för att kanske, förhoppningsvis komma fram i tid till arbetet – eller inte. Jag har fått höra många historier där personer förlorat sina jobb för att det tog för lång tid vid vägspärren och arbetsgivaren inte kunde vänta utan anställde någon annan. Detta fick jag senast återberättat av Iman, en man som bor i Tulkarem och som tidigare arbetade i Israel. Han förklarade att han förlorat jobbet vid flera tillfällen för att han inte kunde komma i tid. Han berättade också att det är många israeler som är vänliga och vill hjälpa personer som befinner sig i hans situation.
Människor har kommit fram till mig och sagt att de dagar vi står vid vägspärren fungerar det bättre. Jag vet inte om det är sant eller inte. När det är som värst och människorna trängs kan jag få gråten i halsen och känna mig totalt maktlös. Jag ringer de olika numren vi har, men jag vet inte om det hjälper. Vi diskuterar och skriver rapporter om det som hänt och ibland finns en vilja bland följeslagarna att jämföra de olika gränskontrollerna – vilken är värre? Vilken är bättre? Jag vägrar att göra det eftersom jag tror att det är så slumpmässigt hur någon blir bemött i kontrollerna. Det är framför allt onödigt att jämföra eftersom alla vägspärrar har samma syfte: att kontrollera och inskränka palestiniernas rörelsefrihet.
Några väntande har kommit fram och sagt att de tycker att det är bra att vi internationella kommer dit och ser vad som händer i det vardagliga. Det är oftast inget spektakulärt, bara ett långt tyst väntade för att få visa upp sina papper, passera metalldetektorn och komma igenom.
Ladda ner den här reserapporten som pdf:
vagsparr-qalandiya.pdf
Vidare läsning
Svenska
http://www.skr.org/download/18.56728aeb121660bd28c80003346/Hinderforfredweb.pdf
Engelska
http://www.btselem.org/English/Freedom_of_Movement/Closure.asp
http://www.btselem.org/english/Freedom_of_Movement/Checkpoints_and_Forbidden_Roads.asp