LeslieMalfert.se

Nu finns min första reserapport att läsa. Där berättar jag om mina första veckor i Jerusalem – att se saker med nya ögon och att se helt nya saker med sina gamla vanliga ögon.

Välkommen till Jerusalem!

Det har hunnit hända en del i den här regionen sedan jag landade den 16 oktober. När jag ser tillbaka på mina första dagar i Jerusalem så har de ett lätt oskyldigt skimmer över sig. Alla människor i dräkter som jag aldrig tidigare sett i en stad som jag bara läst om i ett land som jag ändå trodde jag visste lite grand om. De första veckorna bodde jag på ett hotell i närheten av Damaskusporten och EAPPI:s kontor ligger innanför muren i Gamla stan. Under en av mina dagliga promenader såg jag en familj sitta under ett träd vid en gatukorsning. Det var en varm och härlig eftermiddag och det såg så idylliskt ut; Barnen lekte i solen medan männen satt i skuggan och pratade.

Det såg verkligen mysigt ut.

Stadsdelen jag promenerade i heter Sheikh Jarrah. Den ligger i den östra delen av Jerusalem, som tillhör Palestina men är ockuperad av Israel sedan 1967. Sedan dess har israeliska bosättarorganisationer på olika sätt försökt komma över land och egendom i området. I vissa fall har israeliska staten exproprierat mark och hus som bosättare sedan fått ta över. I andra fall har bosättarna själva hävdat rätt till land och egendom i området som de anser ägdes av judiska personer eller organisationer innan 1948. Israeliska domstolar har erkänt dem denna rätt – utan att för den saken skull ge palestinier samma rätt till mark som nu ligger i Israel. Ockupationen sedan 1967 är inte godkänd av FN eller dess medlemsländer. Att flytta in civilbefolkning på ockuperat område är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen. Både FN:s säkerhetsråd och internationella domstolen i Haag har kommit fram till att de israeliska bosättningarna är olagliga. Internationell rätt påbjuder dessutom att den ockuperande makten skall respektera det ockuperade landets lagar och inte – som Israel gör – tillämpa sina egna lagar på ockuperat område.1

Det är mycket som har ändrats sedan den dagen jag promenerade förbi familjen under trädet. Jag har hunnit lära mig en del som jag tidigare inte kände till. Några nya ord som house demolitions, permit, curfew, harassment, closures, military security measures Att familjen som satt under trädet hade mist sitt hem och nu bor på gatan. Att de heter Hanoun och att de inte är de enda. Jag har också hunnit träffa familjen Al Ghawi, Mohammed Al Sabbagh och många andra som bor i Sheik Jarrah. Jag har lärt mig att marken där de här familjerna har sina hem ursprungligen avsattes för att flyktingarna från kriget 1948 skulle ha någonstans att bo. Idag är det flyktingarnas barn och barnbarn som får bo på gatan – eller åtminstone under ett tält i en gatukorsning.

Tillvaron utan bostad tär på alla. Den åttaårige pojken i en av familjerna vill inte längre gå till skolan och han kan heller inte sköta sina läxor ordentligt i tältet. Pappan i familjen Al Ghawi förklarar att han saknar vardagen med sin familj. Han brukade kamma sin treåriga dotter Saras hår men att det nu inte är möjligt för dem eftersom de lever i det offentliga. Hösten kommer även till Jerusalem. Nätterna blir allt kallare och regnen, som så många väntat på efter all torka, har redan börjat. Men familjerna vägrar flytta på sig. Den israeliska polisen river ner deras tält eftersom de inte har tillstånd att bo på gatan. Men familjerna bygger upp dem igen. På samma plats. I onsdags revs familjen Al Ghawis tält två gånger. De byggde upp det igen. Två gånger.

Sedan dess har familjens tält ännu en gång blivit nedmonterat och familjens alla tillhörigheter, inklusive vattentanken, transporterades bort av soldater. Familjen Al Ghawi står återigen utan tak över huvudet. En granne berättar uppgivet för mig att han önskar att en jordbävning kom och förstörde allt så att all denna galenskap tar slut, så allt bara försvinner. Han berättar att hans hem är tryggt än så länge men att det bara är en tidsfråga innan han själv befinner sig ute på gatan, som familjerna Al Ghawi, Hanoun och Al Kurd. Jag står kvar med kamera i handen och funderar på vad jag ska svara men väljer att vara tyst. För vad kan man säga till dem som förlorat sina hem för tredje gången inom loppet av fyra dagar?

Noter

(1) Fact Sheet Sheikh Jarrah, augusti 2009 http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_shiekh_jarrah_english_2009_08_15.pdf

Ladda ner reseberättelsen som pdf här

Första reseberättelsen från Jerusalem (pdf, 0,3 MB)

Och förstås, vill du ha reseberättelserna direkt hem i epostbrevlådan så är det bara att skriva in din adress i rutan här till höger och trycka på “Skicka”.

Har deltagit i Sabbatgudstjänst som var väldigt annorlunda och mycket avslappnad stämmning i den synagogan. Innan dess var jag i Sheik Jarrah hos en familj som blivit vräkta från sitt hem. Familjen bor numera ute på andra sidan gatan med fem barn. Det yngsta barnet är två år. Så ser vardagen ut i Jerusalem.