LeslieMalfert.se

Via e-post får jag veta att en av gatorna i Silwan har rasat samman på grund av de arkeologiska utgrävningar som görs i området. Jag känner mig upprörd och trött. Detta område lever under konstant hot. Silwan ligger strax utanför Gamla stan, nära klagomuren i östra Jerusalem, alltså på ockuperat område. Byn, som började växa fram under 1500-talet, låg från början utanför Jerusalem, men har nu växt ihop med och blivit en del av staden. Idag bor det 55000 personer i den här stadsdelen.¹ Hälften av befolkningen är under 18 år och 75% lever under fattigdomsgränsen.² I detta område anses Kung Davids stad ha legat; det pågår utgrävningar i området och en arkeologisk park håller på att anläggas. För att ge rum åt parken och utgrävningarna kommer många hus att rivas.

I området finns det också flera israeliska bosättningar. Mona, en kvinna som bor i ett stort hörnhus nära Gamla stan minns att bosättarna var väldigt aggressiva i mitten av 90-talet när bosättningarna började växa fram. Nu är det bättre, men det händer fortfarande att de hamnar i konflikt med barnen i området. En av hennes söner befinner sig för tillfället i husarrest. Han har nyligen fyllt 18 år och är anklagad för stenkastning i samband med husrivningar i Silwan i november.

Människorna på den här sidan klagomuren lever under konstant hot som präglar deras liv på många sätt.

-När hjärtat är svart är livet svart, säger Fakhir, vår kontaktperson i området. Människorna här lever under ständigt hot om att få sina hus rivna. I ständig ovisshet om huruvida de kommer ha ett hus kvar att komma hem till efter jobbet eller skolan.

Han berättar om en nioårig pojke i al-Bustan, en del av Silwan. Han hade alltid varit duktig och tyckt om att gå i skolan, men verkade plötsligt tappa allt intresse för skolarbetet. När hans lärare frågade hur det kom sig så grät han bara utan att kunna svara. Läraren förklarade att han visste att pojkens familj hade en rivningsorder på sitt hus, men att han kunde hjälpa till. När läraren tittade i pojkens skolväska såg han förvånat att den var full med leksaker och inte en enda skolbok. Inte heller det kunde pojken förklara med något annat än gråt. Läraren beslutade sig då för att besöka familjen och prata med föräldrarna om varför deras son plötsligt inte hade några böcker med sig till skolan. Detta var fullkomliga nyheter även för föräldrarna. De frågade sin son om den leksaksfyllda skolväskan och under tårar fick pojken fram att han ju inte vet om huset kommer att finnas kvar när han kommer hem efter skolan och att han mycket hellre vill ha kvar sina leksaker än sina böcker. Pojken är nio år och bor al-Bustan, Silwan i östra Jerusalem.

Jag och Fakhir träffas i östra Jerusalem vid flera andra tillfällen. Tyvärr ofta i samband med husrivningar. Jag frågar hur situationen är just nu i Silwan och han svarar lugnt och artigt: “Just nu är allt lugnt, men man vet aldrig när De kommer till området. Det enda man vet att fler hus kommer att rivas.”

Mitt i denna ohållbara situation finns det ett aktivitetshus som drivs av organisationen Madaa-Silwan³ De erbjuder allt från språklektioner, musikundervisning och datorer till matlagningskurser och ett bibliotek åt invånarna i Silwan. Jag besöker huset efter att Mona berättat att hennes som är tolv år spelar cello där. Själv deltar hon i engelskundervisningen och matlagningskursen.

En av de som jobbar i centret heter Galit och är israel. Han berättar att föräldrarna i området till en början var tveksamma till att skicka sina barn till ett center där israeliska fredsaktivister var inblandade. Men efter ett tag så märkte de att det var ett bra ställe och allt fler föräldrar lät sina barn gå dit. Idag är det en självklar mötesplats för människorna i stadsdelen. Vårt samtal avbryts hela tiden av ivriga tioåringar som vill att Galit skall komma och låsa upp datorrummet. Galit svarar tålmodigt på arabiska att de själva kan gå och hämta nycklarna på kontoret, och fortsätter: “Visst finns det de som är fortfarande är tveksamma till aktivitetshuset, men de flesta låter sina barn delta i någon aktivitet i alla fall.

Den här gången lämnar jag Silwan med en varm känsla trots alla svårigheter som väntar området. Faktum kvarstår dock: Att minst 80 hem kommer att rivas inom snar framtid för att ge plats för parken.

Ladda ner resebererättelsen som pdf här.

2 http://www.madaasilwan.org/current_situation.html

3 http://www.madaasilwan.org/mission.html

Det har snart gått två månader sedan jag kom till Jerusalem och jag har haft svårt att få tid att sitta ner och skriva. Jag märker att flera olika texter ligger halvfärdiga i datorn.

Genom människor jag träffat har jag på olika sätt kommit i kontakt med vardagen under ockupationen. Det som tyvärr är ständigt återkommande för mig och min grupp i Jerusalem är husrivningar. Hur vi än vrider och vänder så är detta vårt huvudtema här. Vi blev varnade att detta skulle vara en stor del av vårt arbete, men jag förstod nog inte riktigt vad det skulle innebära. Denna vecka har jag bevittnat fyra husrivningar på två dagar, men under dessa dagar missade vi också två eftersom vi inte riktigt visste var de skedde. Detta är mer vanligt än ovanligt.

För palestinier som bor i östra Jerusalem är det näst intill omöjligt att få bygglov. Resultatet blir att man bygger illegalt istället. Familjerna tvingas betala en straffavgift för att de har byggt utan tillstånd. Summan varierar och kan betalas under flera år. Slutresultatet är ofta detsamma: en rivning av byggnaden.

Den första lägenheten som revs under veckan tillhörde Atyah Ahmad Housan Kareen och hans bror i stadsdelen Beit Hanina. I denna lägenhet bodde bröderna med sina respektive fruar och sammanlagt sju barn som alla är under sju år.

När vi kommer fram sitter familjerna tysta och dricker te i trädgården.

- Polisen kom utan förvarning vid niotiden. Vi fick inte ens tid att ta ut våra tillhörigheter, berättar de och visar på resterna av den raserade lägenheten. Några av de anhöriga som också samlats talar lite engelska, men det är svårt att kommunicera. Det gör hela situationen jobbig och jag känner mig i vägen. Jag ringer vår koordinatör för att få tolkhjälp.

- Vi har tagit lån på 150 000 shekel för att ha råd med lägenheten, berättar en av männen i familjen. Det motsvarar ungefär 300 000 kronor och det lånet måste de förstås fortsätta betala av även nu när lägenheten är riven. Jag och mina kollegor lämnar familjen med en känsla av otillräcklighet. Min kollega konstaterar att det var en vanlig fungerade lägenhet som nu är borta. Istället för att riva hela byggnaden så tar de en lägenhet i taget. Så vem vet – nästa vecka är det kanske föräldrarnas lägenhet på våningen under som skall rivas?

Nästa morgon får vi ett sms med information om att det redan pågår fler rivningar i ett område alldeles nära Olivberget där vi bor. Vi har inte helt lätt att hitta rätt hus eftersom det finns ungefär 14 andra hus med rivningsorder i samma område. Till slut hittar vi rätt, men det är mängder av specialinkallad tungt beväpnad militär och polis runt huset, så jag blir argt bortmotad när jag försöker komma fram och se hur familjen har det.
Vi ser kartonger och möbler bäras ut från bostaden, där vi står uppe på en kulle tillsammans med anhöriga till familjen, journalister och grannar. Familjen själv står och väntar på ett hustak i närheten när gräv- och schaktmaskiner plötsligt kommer åkande ner mot huset.

Det tar tid att riva ett hus. Maskinerna från Volvo jobbar på hårt när stenar plötsligt börjar vina genom luften. Vi tror att det är ungdomar från området som kastar, men därifrån jag står ser jag inte riktigt. Ganska stressad upptäcker jag att jag står mittemellan stenkastarna, polisen och militären utan att kunna ta mig ut. Folket runt omkring kommer dock med praktiska tips – ”håll dig mot väggen, ta det lugnt.”

Terry, min kollega från Sydafrika, halkar på olja som någon hällt ut och får en stor fläck på sina byxor. Det är inte riktigt läge att vara fåfäng – vi fortsätter att fotografera och anteckna vad som händer. Efter en liten stund kommer emellertid en man gående med ett par rena jeans till Terry. Situationen känns surrealistisk och genant. Alla trugar på honom jeansen och ber så mycket om ursäkt: Tanken med oljan var ju att polisen och militären skulle halka – inte Terry. Till slut byter han byxor och alla ber åter så mycket om ursäkt. Jag känner att det är jag som borde be om ursäkt för att jag och min regering dagligen låter familjer, hus och liv bli demolerade i östra Jerusalem.

Orly Noy arbetar för den israeliska organisationen Ir Amin som bara ägnar sig åt staden Jerusalem som kärnan i och nyckel till konflikten i Israel och Palestina. Östra Jerusalem är väldigt tätbefolkat berättar hon.

- När gränserna för staden Jerusalem drogs upp av politiker och militärer efter sexdagarskriget 1967 så bodde det 70 000 människor i den ockuperade östra delen. Nu bor här 270 000. Muren som Israel började bygga 2001 är en bidragande orsak till befolkningsökningen.

- Många som bodde i utkanterna av staden flyttade in mot centrum för att inte riskera att få muren mellan sina hem och exempelvis arbetsplatser eller skolor. Noy berättar vidare att det inte finns någon översiktsplan för östra Jerusalem. Det gör det i stort sett omöjligt att söka byggnadslov eftersom ingen officiellt vet vad marken skall användas till. Orly Noy menar att nu när bostadspriserna i östra Jerusalem är högre än i den västra delen av staden, samtidigt som standarden är betydligt lägre, ges palestinier bara tre alternativ för att lösa bostadsfrågan.

- De kan flytta från staden, vilket inte är något alternativ eftersom det är här jobben finns. De kan fortsätta bo trångt, vilket inte är ett alternativ hur länge som helst. Eller de kan bygga illegalt. De flesta, säger Noy, väljer det tredje alternativet och hoppas att det inte blir deras hus som rivs.

Ladda ner resebrevet som pdf (0.4 mb).

Idag har jag varit i Silwan, stadsdel starx utanför Gamla stan i Jerusalem. Området är hotat på grund av att man letar efter det omdiskuterade “City of David”. Fakir, vår kontaktperson i området berättar att han varje dag får samma fråga av sin sjuåriga son: “När ska vårt hus demoleras?”.