LeslieMalfert.se

Jag besöker Hebron för första gången med Breaking the Silence. Det är en organisation som består av före detta soldater som efter sin militärtjänst valt att berätta om sina erfarenheter under sin tid i IDF – den israeliska militären. Organisationen bildades efter att några unga män kände att de hade ett behov att berätta om vad de själva varit med om och vad de gjort under sin militärtjänst. De som grundade organisation deltog under stridigheter och aktioner under andra intifadan som varade från 2001 till 2005. Breaking the Silence har kunna verka relativt fritt i Israel eftersom de inte har setts som något hot mot det rådande systemet. Så har det varit tills de nyligen publicerade vittnesmål från soldater som deltog i operation Gjutet bly, Gazakriget, för drygt ett år sedan. Vår guide Ilan Fathi berättar att organisationen blev ifrågasatt av media och myndigheter då, men att den trots det har ett gott anseende i det israeliska samhället eftersom medlemmarna inte uppmanar till något uppror. De berättar om sina personliga erfarenheter, tar inte ställning och verkar inom systemet.

Ilan är 27 år och under mer än ett år av andra intifadan var han stationerad som ”machine gunner” i Hebron. Han valde att förlänga sin militärtjänst och kom så småningom att få en befälsbefattning. Efter sin tid i IDF bestämde han sig tillsammans med några vänner för att grunda Breaking the Silence.

– Efter militärtjänstgöringen väljer många att åka till Goa i Indien för att festa och glömma vad de varit med om. Men vi kände att vi måste komma ihåg och berätta om vad som hänt.

För dem var det angeläget att samhället skulle få veta hur IDF agerar i det ockuperade området:

– Våra överordnade påpekade att det var viktigt att visa vem som bestämde i området. Så vi gick in hus mitt i natten och vi sköt tårgas mot barn som kastade sten.

När jag frågar Ilan hur det kom sig att han valde att förlänga sin tid inom det militära med nästan ett år1, svarar han att han ville vara den goda soldaten vid vägspärren. Han ville visa att det går att kombinera att vara militär och god människa men han säger till mig kortfattat. ”Ge dig aldrig in i det militära, det går inte att förändra inifrån”.

– Det går inte. Det är helt omöjligt. Militären är inte bra för någon och det går inte att förändra strukturen inifrån. Den här konflikten går inte att lösa med våld. I militären tvingas man göra saker som man aldrig trodde att man var kapabel till och jag hoppas att mina barn aldrig tvingas göra militärtjänst.

Nu är Ilan förutom Breaking the Silence också med i organisationen Taayush2 och tillhör även ett internationellt nätverk för före detta soldater.

Idag är det cirka 20 personer som arbetar aktivt i Breaking the Silence. De mesta av arbetet går ut på att samla historier från soldater. För varje ny berättelse läggs i genomsnitt sex månaders arbete ner på ytterligare intervjuer för att bekräfta berättelsen och ta reda på vad som verkligen hänt. Det är ett tidsödande men mycket viktigt arbete. Skulle de slarva med någon detalj eller inte kolla källorna ordentligt vore mycket av trovärdigheten förlorad för organisationen.

Att vandra i Hebron är märkligt. Jag har själv läst en del och sett videoklipp från Shuhada Street, gatan med igenbommade affärer som är helt avstängd för palestinier. Att tycka mig känna till ett ställe fast jag aldrig varit där är konstigt.

I dagens tur deltar en stor grupp människor och flertalet av oss är utlänningar. Medelåldern ligger strax över 30, några har på sig palestinasjalar och t-shirts med texter som ”Befria Palestina”. Vi blir eskorterade av polis in i staden eftersom myndigheterna har bestämt att vi behöver skydd mot bosättarna. Under en period var Breaking the Silence helt förbjudna att anordna sådana här turer. Efter ett domstolsbeslut har de fått tillåtelse att återuppta verksamheten, men med krav på poliseskort vilket gjort det något mer komplicerat och de anordnar inte längre som tidigare turer varje dag.

Vår guide berättar att ungefär 13500 palestinier har tvingats lämnats sina hem i centrala Hebron till förmån för en säkerhet/skyddszon för de cirka 800 bosättarna som bor i ett fyravåningshus i området. De flesta av bosätt-arna är utlandsfödda och får stora bidrag till bostäder och andra förmåner från den israeliska staten. Cirka 1800 affärer och andra verksamheter har stängts i området och denna del av staden är nu som en spökstad. Alla hus och korsande gator är avstängda för palestinierna så de kan inte röra sig genom staden utan måste ta en stor omväg. När vi går på Shuhada Street är vi eskorterade av både militär och polis. Ilan förklarar att juridiskt räknas bosättarna som civila medan palestinierna lyder under militära lagar. Detta innebär bland annat att militären skyddar bosättarna mot palestinier men får inte göra något om en bosättare angriper en palestinier efter-som det är en sak för den israeliska polisen.

Jag frågar Ilan hur det känns att gå omkring som civil på den här avstängda gatan där han tjänstgjort i uniform under så låg tid. Han svarar att det är det ok nu, men att det var väldigt svårt i början. Han tystnar och utvecklar inte sitt svar, men jag tänker på det han tidigare berättat om hur han slängt ut familjer från sina hem och stängt affärerna på gatan.

Vi vandrar mot moskén vid Patriarkernas grotta, där bosättaren Baruch Goldstein dödade cirka 30 bedjande muslimer å r 1994.3 Denne man hyllas idag enligt Ilan som en hjälte och martyr av många inom bosättarrörelsen.

På vägen stannar vi upp och Ilan visar några betongsuggor som står på rad och delar vägen på längden. Palestinier får gå på ena sidan och israeler på den andra.

– Så här ser vår apartheid ut. Delade gator och delade städer. En minoritet skyddas av staten från majoriteten.

Vi möts av öronbedövande musik och skolbarn som springer omkring. Jag går snabbt förbi några palestinska försäljare som sitter mittemot en israelisk affär som spelar, enligt Ilan, religiös poppig musik på högsta volym. En man kommer mot oss och filmar. Han är bosättare och pratar klanderfri engelska. Han berättar att muslimerna tycker om musiken nu eftersom de hör den varje dag. Mannen brukar filma alla besökare och lägga upp filmerna på internet. Han hälsar igenkännande på vår guide.

Ilan berättar att han hans ifrågasättande av konflikten har varit en lång process. Problemen kan inte lösas så här, inte med våld.

– Jag tänkte att om jag varit i tonåren och soldater kom in i mitt hem mitt i natten utan någon anledning skulle jag också vilja hämnas – antagligen med våld. Han säger att det också tog tid att inse den moraliska aspekten av hans agerande.

– Jag är tredje generationens överlevare. Min mormor är överlevare från Förintelsen och hon tycker inte att det jag gör med Breaking the Silence är rätt – hon pratade inte med mig på ett och ett halvt år.

Hans familj håller inte heller med honom i hans analys, men alla har kommit överens om att inte diskutera politik. Under familjemiddagarna står tv och radio avstängda så att inget ämne skall komma upp som kan starta en diskussion och göra någon upprörd. Ilan säger att hans mormor ändå är en av anledningarna till att han fortsätter sitt arbete.

– Hon brukade berätta för mig om andra världskriget och om hur alla visste vad som pågick, men att ingen sa någonting.

Just att ingen sa någonting om vad som hände har blivit som ett mantra för Ilan. Han förklarar att det åter igen handlar om hans barn.

– När de fortsätter kampen mot ockupation och Israels behandling av palestinierna vill jag inte att de ska titta på mig och säga: varför sa du inget, varför gjorde du inget?