LeslieMalfert.se

Jag besöker Hebron för första gången med Breaking the Silence. Det är en organisation som består av före detta soldater som efter sin militärtjänst valt att berätta om sina erfarenheter under sin tid i IDF – den israeliska militären. Organisationen bildades efter att några unga män kände att de hade ett behov att berätta om vad de själva varit med om och vad de gjort under sin militärtjänst. De som grundade organisation deltog under stridigheter och aktioner under andra intifadan som varade från 2001 till 2005. Breaking the Silence har kunna verka relativt fritt i Israel eftersom de inte har setts som något hot mot det rådande systemet. Så har det varit tills de nyligen publicerade vittnesmål från soldater som deltog i operation Gjutet bly, Gazakriget, för drygt ett år sedan. Vår guide Ilan Fathi berättar att organisationen blev ifrågasatt av media och myndigheter då, men att den trots det har ett gott anseende i det israeliska samhället eftersom medlemmarna inte uppmanar till något uppror. De berättar om sina personliga erfarenheter, tar inte ställning och verkar inom systemet.

Ilan är 27 år och under mer än ett år av andra intifadan var han stationerad som ”machine gunner” i Hebron. Han valde att förlänga sin militärtjänst och kom så småningom att få en befälsbefattning. Efter sin tid i IDF bestämde han sig tillsammans med några vänner för att grunda Breaking the Silence.

– Efter militärtjänstgöringen väljer många att åka till Goa i Indien för att festa och glömma vad de varit med om. Men vi kände att vi måste komma ihåg och berätta om vad som hänt.

För dem var det angeläget att samhället skulle få veta hur IDF agerar i det ockuperade området:

– Våra överordnade påpekade att det var viktigt att visa vem som bestämde i området. Så vi gick in hus mitt i natten och vi sköt tårgas mot barn som kastade sten.

När jag frågar Ilan hur det kom sig att han valde att förlänga sin tid inom det militära med nästan ett år1, svarar han att han ville vara den goda soldaten vid vägspärren. Han ville visa att det går att kombinera att vara militär och god människa men han säger till mig kortfattat. ”Ge dig aldrig in i det militära, det går inte att förändra inifrån”.

– Det går inte. Det är helt omöjligt. Militären är inte bra för någon och det går inte att förändra strukturen inifrån. Den här konflikten går inte att lösa med våld. I militären tvingas man göra saker som man aldrig trodde att man var kapabel till och jag hoppas att mina barn aldrig tvingas göra militärtjänst.

Nu är Ilan förutom Breaking the Silence också med i organisationen Taayush2 och tillhör även ett internationellt nätverk för före detta soldater.

Idag är det cirka 20 personer som arbetar aktivt i Breaking the Silence. De mesta av arbetet går ut på att samla historier från soldater. För varje ny berättelse läggs i genomsnitt sex månaders arbete ner på ytterligare intervjuer för att bekräfta berättelsen och ta reda på vad som verkligen hänt. Det är ett tidsödande men mycket viktigt arbete. Skulle de slarva med någon detalj eller inte kolla källorna ordentligt vore mycket av trovärdigheten förlorad för organisationen.

Att vandra i Hebron är märkligt. Jag har själv läst en del och sett videoklipp från Shuhada Street, gatan med igenbommade affärer som är helt avstängd för palestinier. Att tycka mig känna till ett ställe fast jag aldrig varit där är konstigt.

I dagens tur deltar en stor grupp människor och flertalet av oss är utlänningar. Medelåldern ligger strax över 30, några har på sig palestinasjalar och t-shirts med texter som ”Befria Palestina”. Vi blir eskorterade av polis in i staden eftersom myndigheterna har bestämt att vi behöver skydd mot bosättarna. Under en period var Breaking the Silence helt förbjudna att anordna sådana här turer. Efter ett domstolsbeslut har de fått tillåtelse att återuppta verksamheten, men med krav på poliseskort vilket gjort det något mer komplicerat och de anordnar inte längre som tidigare turer varje dag.

Vår guide berättar att ungefär 13500 palestinier har tvingats lämnats sina hem i centrala Hebron till förmån för en säkerhet/skyddszon för de cirka 800 bosättarna som bor i ett fyravåningshus i området. De flesta av bosätt-arna är utlandsfödda och får stora bidrag till bostäder och andra förmåner från den israeliska staten. Cirka 1800 affärer och andra verksamheter har stängts i området och denna del av staden är nu som en spökstad. Alla hus och korsande gator är avstängda för palestinierna så de kan inte röra sig genom staden utan måste ta en stor omväg. När vi går på Shuhada Street är vi eskorterade av både militär och polis. Ilan förklarar att juridiskt räknas bosättarna som civila medan palestinierna lyder under militära lagar. Detta innebär bland annat att militären skyddar bosättarna mot palestinier men får inte göra något om en bosättare angriper en palestinier efter-som det är en sak för den israeliska polisen.

Jag frågar Ilan hur det känns att gå omkring som civil på den här avstängda gatan där han tjänstgjort i uniform under så låg tid. Han svarar att det är det ok nu, men att det var väldigt svårt i början. Han tystnar och utvecklar inte sitt svar, men jag tänker på det han tidigare berättat om hur han slängt ut familjer från sina hem och stängt affärerna på gatan.

Vi vandrar mot moskén vid Patriarkernas grotta, där bosättaren Baruch Goldstein dödade cirka 30 bedjande muslimer å r 1994.3 Denne man hyllas idag enligt Ilan som en hjälte och martyr av många inom bosättarrörelsen.

På vägen stannar vi upp och Ilan visar några betongsuggor som står på rad och delar vägen på längden. Palestinier får gå på ena sidan och israeler på den andra.

– Så här ser vår apartheid ut. Delade gator och delade städer. En minoritet skyddas av staten från majoriteten.

Vi möts av öronbedövande musik och skolbarn som springer omkring. Jag går snabbt förbi några palestinska försäljare som sitter mittemot en israelisk affär som spelar, enligt Ilan, religiös poppig musik på högsta volym. En man kommer mot oss och filmar. Han är bosättare och pratar klanderfri engelska. Han berättar att muslimerna tycker om musiken nu eftersom de hör den varje dag. Mannen brukar filma alla besökare och lägga upp filmerna på internet. Han hälsar igenkännande på vår guide.

Ilan berättar att han hans ifrågasättande av konflikten har varit en lång process. Problemen kan inte lösas så här, inte med våld.

– Jag tänkte att om jag varit i tonåren och soldater kom in i mitt hem mitt i natten utan någon anledning skulle jag också vilja hämnas – antagligen med våld. Han säger att det också tog tid att inse den moraliska aspekten av hans agerande.

– Jag är tredje generationens överlevare. Min mormor är överlevare från Förintelsen och hon tycker inte att det jag gör med Breaking the Silence är rätt – hon pratade inte med mig på ett och ett halvt år.

Hans familj håller inte heller med honom i hans analys, men alla har kommit överens om att inte diskutera politik. Under familjemiddagarna står tv och radio avstängda så att inget ämne skall komma upp som kan starta en diskussion och göra någon upprörd. Ilan säger att hans mormor ändå är en av anledningarna till att han fortsätter sitt arbete.

– Hon brukade berätta för mig om andra världskriget och om hur alla visste vad som pågick, men att ingen sa någonting.

Just att ingen sa någonting om vad som hände har blivit som ett mantra för Ilan. Han förklarar att det åter igen handlar om hans barn.

– När de fortsätter kampen mot ockupation och Israels behandling av palestinierna vill jag inte att de ska titta på mig och säga: varför sa du inget, varför gjorde du inget?

En del av mitt uppdrag här är att övervaka några militära vägspärrar. Den stora heter Qalandiya och ligger norr om Jerusalem på vägen till Ramallah. Denna vägspärr har under åren byggts ut allt mer. Nu påminner den om en sorts bussterminal fylld av vändkors, kontrollbås, galleravskärmade gångar och grindar där människor väntar i långsamma köer för att få komma igenom. Palestinierna visar upp sina ID-kort vid in- och utpassage. De lämnar även finger- och handavtryck som matchas mot de data som finns lagrade i ID-kortet. Myndigheterna kan på så vis kontrollera vem som passerar, hur denne rör sig, samt att ingen vistas längre än tillåtet i Israel.1 För arbetarna som jobbar med händerna innebär handavtrycksläsningen ibland extra problem eftersom det är lätt att få sår, förhårdningar eller blåsor som innebär att handen förändras. Då kan datorn pipa till och hävda att ett bedrägeriförsök är avslöjat.

Under de tre timmar som jag står vid kontrollen passerar cirka 3000 människor. Män, kvinnor och barn. Detta gör de varje morgon på väg till sina jobb, skolor, familjer, sjukhus eller för att handla. Enligt en kvinna från den israeliska organisationen Machsom Watch som jag träffar har cirka 70 % av de som passerar Qalandiya blå ID-kort. Det innebär att de är jerusalembor och har tillstånd att vistas där och rösta i kommunala val. De betalar även skatt i staden. Detta är dock inget permanent tillstånd utan kan lätt återtas av den israeliska staten om det visar sig att man exempelvis inte är bosatt i Jerusalem eller vistats från staden i längre perioder.

Det finns många andra vägspärrar än Qalandiya och jag har besökt flera av dem, men jag kommer nog aldrig sluta beröras av dessa platser. Min uppgift är att bevaka och tillse att allt går så smidigt som möjligt; att noggrant räkna varje person som går genom grindar och vändkors. Tanken att räkna människor i kö, köande timme på timme, bara för att komma till jobbet, känns många gånger hemsk. Jag säger mig själv att det är bra att jag är här och att all vår statistik gör nytta, när den skickats till FN-organen UNRWA och UNOCHA.

I de vägspärrar som jag passerat finns det väldigt lite eller nästintill inget interagerande mellan människorna och soldaterna, säkerhetsvakterna eller poliserna. I bästa fall är det som hörs en högtalarstämma som blandar hebreiska med arabiska ord så till och med jag kan fatta. Men allt som hörs är oftast bara en skrällande ihålig röst. Soldater och vakter sitter i båsen och ser vad som händer där ute. Det värsta jag sett är en soldat som stått och joggat i båset. Utanför trängdes kvinnor och män i köer som nästan stod stilla. Andra jag sett har suttit och sovit eller lyssnat på radio.

När jag står och räknar och tittar på vad som sker förs mina tankar alltid till filmen 1984. Det opersonliga och kliniska i dessa möten där man tvingas gå genom flera olika detektorer och kontroller. Avsaknad av mänsklig interaktion. Jag har hunnit märka att det spelar stor roll vem som ansvarar för vägspärren. Vissa soldater är duktiga på att få det att funka smidigt. De kan stå och samtala med personer som kommer med frågor. Sen finns det andra som får mig att gråta och bara känna förtvivlan.

I teorin är vägspärren vid Qalandiya öppen dygnet runt. Arbetstillstånden tillåter dock bara passage under vissa tider, oftast mellan 05:00 och 19:00. Den som kommer för sent på kvällen och alltså enligt israelisk lag vistas illegalt på fel sida om spärren kan få problem när tillståndet skall förnyas. De som har ett grönt ID-kort (till skillnad från det blå, som visar att innehavaren bor i Jerusalem), måste förutom ID-kortet även visa upp intyg från arbetsgivaren och berörda myndigheter som visar att han eller hon har tillåtelse att arbeta och vistas i östra Jerusalem eller Israel. Den som själv suttit i fängelse eller har släktingar som gjort det har mycket små chanser att över huvudtaget få något tillstånd. Barn som passerar vägspärren på väg till skolan måste visa upp intyg från sin skola samt födelseattest i original.

Jag känner mycket för dessa barn som passerar vägspärren varje dag för att kunna gå till skolan. De är små och har väldigt stora ryggsäckar. De skall ha rätt att gå genom den kö som kallas för humanitarian gate. Den skall vara öppen för kvinnor, barn, män över 65, de som ska till sjukhus eller har vissa yrken som lärare och läkare. Denna kö fungerar så ibland. Grinden skall vara öppen från 06:30, men vi får ofta ringa för att försöka få den öppnad. För att öppna grinden behövs en soldat som öppnar, två säkerhetsvakter som bevakar soldaten, samt en polis som ansvarar för hela gränskontrollen. Under tiden står den vanliga kön still. Sen finns det metalldetektorer som alla måste gå igenom och det kan ta tid på morgonen. Barnen blir ofta oroliga och springer mellan de olika köerna i hopp om att någon kanske går snabbare. Jag brukar fundera över vad detta våld gör med dem och vad de tänker på – att det är de som i framtiden skall bygga en stabil och rättvis fred i området.

Jag funderar varje gång jag själv passerar eller står vid vägspärren vad den innebär och varför den finns. Hur är det att passera detta ställe varje dag? Varje dag. Folk står för det mesta lugnt i kö. Ibland blir det stort tryck och folk blir klämda. Det är obehagligt att se på, eller att höra människors skrik för att de håller på att tryckas sönder och samman. Men för det mesta står som sagt palestinierna tålmodigt och väntar på sin tur. På sin tur. I Sverige pratar vi ofta om att vi står i kö till allt och att det är så svenskt att respektera kösystemet. Jag tror att palestinierna är bättre på detta. Jag undrar hur många gånger och hur länge jag skulle orka stå i kö för att kanske, förhoppningsvis komma fram i tid till arbetet – eller inte. Jag har fått höra många historier där personer förlorat sina jobb för att det tog för lång tid vid vägspärren och arbetsgivaren inte kunde vänta utan anställde någon annan. Detta fick jag senast återberättat av Iman, en man som bor i Tulkarem och som tidigare arbetade i Israel. Han förklarade att han förlorat jobbet vid flera tillfällen för att han inte kunde komma i tid. Han berättade också att det är många israeler som är vänliga och vill hjälpa personer som befinner sig i hans situation.

Människor har kommit fram till mig och sagt att de dagar vi står vid vägspärren fungerar det bättre. Jag vet inte om det är sant eller inte. När det är som värst och människorna trängs kan jag få gråten i halsen och känna mig totalt maktlös. Jag ringer de olika numren vi har, men jag vet inte om det hjälper. Vi diskuterar och skriver rapporter om det som hänt och ibland finns en vilja bland följeslagarna att jämföra de olika gränskontrollerna – vilken är värre? Vilken är bättre? Jag vägrar att göra det eftersom jag tror att det är så slumpmässigt hur någon blir bemött i kontrollerna. Det är framför allt onödigt att jämföra eftersom alla vägspärrar har samma syfte: att kontrollera och inskränka palestiniernas rörelsefrihet.

Några väntande har kommit fram och sagt att de tycker att det är bra att vi internationella kommer dit och ser vad som händer i det vardagliga. Det är oftast inget spektakulärt, bara ett långt tyst väntade för att få visa upp sina papper, passera metalldetektorn och komma igenom.

Ladda ner den här reserapporten som pdf:
vagsparr-qalandiya.pdf

Vidare läsning

Svenska

http://www.skr.org/download/18.56728aeb121660bd28c80003346/Hinderforfredweb.pdf

Engelska

http://www.btselem.org/English/Freedom_of_Movement/Closure.asp
http://www.btselem.org/english/Freedom_of_Movement/Checkpoints_and_Forbidden_Roads.asp

Via e-post får jag veta att en av gatorna i Silwan har rasat samman på grund av de arkeologiska utgrävningar som görs i området. Jag känner mig upprörd och trött. Detta område lever under konstant hot. Silwan ligger strax utanför Gamla stan, nära klagomuren i östra Jerusalem, alltså på ockuperat område. Byn, som började växa fram under 1500-talet, låg från början utanför Jerusalem, men har nu växt ihop med och blivit en del av staden. Idag bor det 55000 personer i den här stadsdelen.¹ Hälften av befolkningen är under 18 år och 75% lever under fattigdomsgränsen.² I detta område anses Kung Davids stad ha legat; det pågår utgrävningar i området och en arkeologisk park håller på att anläggas. För att ge rum åt parken och utgrävningarna kommer många hus att rivas.

I området finns det också flera israeliska bosättningar. Mona, en kvinna som bor i ett stort hörnhus nära Gamla stan minns att bosättarna var väldigt aggressiva i mitten av 90-talet när bosättningarna började växa fram. Nu är det bättre, men det händer fortfarande att de hamnar i konflikt med barnen i området. En av hennes söner befinner sig för tillfället i husarrest. Han har nyligen fyllt 18 år och är anklagad för stenkastning i samband med husrivningar i Silwan i november.

Människorna på den här sidan klagomuren lever under konstant hot som präglar deras liv på många sätt.

-När hjärtat är svart är livet svart, säger Fakhir, vår kontaktperson i området. Människorna här lever under ständigt hot om att få sina hus rivna. I ständig ovisshet om huruvida de kommer ha ett hus kvar att komma hem till efter jobbet eller skolan.

Han berättar om en nioårig pojke i al-Bustan, en del av Silwan. Han hade alltid varit duktig och tyckt om att gå i skolan, men verkade plötsligt tappa allt intresse för skolarbetet. När hans lärare frågade hur det kom sig så grät han bara utan att kunna svara. Läraren förklarade att han visste att pojkens familj hade en rivningsorder på sitt hus, men att han kunde hjälpa till. När läraren tittade i pojkens skolväska såg han förvånat att den var full med leksaker och inte en enda skolbok. Inte heller det kunde pojken förklara med något annat än gråt. Läraren beslutade sig då för att besöka familjen och prata med föräldrarna om varför deras son plötsligt inte hade några böcker med sig till skolan. Detta var fullkomliga nyheter även för föräldrarna. De frågade sin son om den leksaksfyllda skolväskan och under tårar fick pojken fram att han ju inte vet om huset kommer att finnas kvar när han kommer hem efter skolan och att han mycket hellre vill ha kvar sina leksaker än sina böcker. Pojken är nio år och bor al-Bustan, Silwan i östra Jerusalem.

Jag och Fakhir träffas i östra Jerusalem vid flera andra tillfällen. Tyvärr ofta i samband med husrivningar. Jag frågar hur situationen är just nu i Silwan och han svarar lugnt och artigt: “Just nu är allt lugnt, men man vet aldrig när De kommer till området. Det enda man vet att fler hus kommer att rivas.”

Mitt i denna ohållbara situation finns det ett aktivitetshus som drivs av organisationen Madaa-Silwan³ De erbjuder allt från språklektioner, musikundervisning och datorer till matlagningskurser och ett bibliotek åt invånarna i Silwan. Jag besöker huset efter att Mona berättat att hennes som är tolv år spelar cello där. Själv deltar hon i engelskundervisningen och matlagningskursen.

En av de som jobbar i centret heter Galit och är israel. Han berättar att föräldrarna i området till en början var tveksamma till att skicka sina barn till ett center där israeliska fredsaktivister var inblandade. Men efter ett tag så märkte de att det var ett bra ställe och allt fler föräldrar lät sina barn gå dit. Idag är det en självklar mötesplats för människorna i stadsdelen. Vårt samtal avbryts hela tiden av ivriga tioåringar som vill att Galit skall komma och låsa upp datorrummet. Galit svarar tålmodigt på arabiska att de själva kan gå och hämta nycklarna på kontoret, och fortsätter: “Visst finns det de som är fortfarande är tveksamma till aktivitetshuset, men de flesta låter sina barn delta i någon aktivitet i alla fall.

Den här gången lämnar jag Silwan med en varm känsla trots alla svårigheter som väntar området. Faktum kvarstår dock: Att minst 80 hem kommer att rivas inom snar framtid för att ge plats för parken.

Ladda ner resebererättelsen som pdf här.

2 http://www.madaasilwan.org/current_situation.html

3 http://www.madaasilwan.org/mission.html

Efter vägspärren vid Qalandiya i nordöstra Jerusalem tar det inte många minuter innan taxin är ute på palestinska landsbygden. Vi åker genom ett kargt landskap med rödrosa klippor och knappt någon växtlighet alls. Motorvägen är snabb och modern och utanför fönstret susar kullar och dalar förbi i en kanske lite för hög hastighet, men eftersom chauffören verkar oberörd nöjer jag mig med att rätta till säkerhetsbältet. Någon bebyggelse syns knappt alls, men emellanåt ser vi på kullarnas toppar, skinande vita byggnader och hus. Det är på grund av dem vi är här.

Chauffören gör en snabb inbromsning och svänger av motorvägen. Efter några meter på avfarten rättar han rutinerat till sina Ray Bans och kör sedan rätt ut i terrängen. I snigelfart kryssar vi fram mellan gropar och stenar och rätt vad det är dyker där upp några byggnader bakom ett backkrön. Skjulen av plankor, plast och korrugerad plåt är beduinlägret som vi kommit för att besöka.

Säg “beduiner” och tankarna kanske vandrar iväg till rikt lastade kamelkaravaner på väg över sanddyner i brännande sol. Så är inte riktigt fallet här. Familjen vi besöker lever av sina får i en by som heter Mal’ale Mikhmas. De säljer kött, mjölk och annat i närbelägna Ramallah, där de också köper sånt de behöver; diesel till traktorn och foder till fåren när det magra gräset inte räcker till. De är nomader så till vida att de har två läger som de flyttar mellan; ett för vintern och ett för sommaren, några kilometer bort. När vi klivit ur taxin möts vi av Mussad, en av sönerna i familjen. Han ställer fram stolar, bjuder på väldigt sött te i små glas och börjar berätta.

Familjen äger marken där de har sina får. De har bedrivit fårskötsel i flera generationer och har inga planer på att byta bransch. Men en dag för några månader sedan dök det upp några baracker på en kulle alldeles nära vinterlägret. Barackerna blev fler och runt dem byggdes staket och taggtråd rullades ut.

Familjen Emlyat förstod vad som var på gång eftersom samma sak inträffat på andra kullar runt om i Palestina. Barackerna är en “utpost”, bebodd av israeliska bosättare. Allt eftersom utposten växer byts barackerna ut mot permanenta hus och utposten förvandlas till en bosättning. Bosättningen växer också efter hand och med den även det område runtomkring, som för bosättarnas säkerhet rensas från exempelvis beduiner och bevakas av israelisk militär.

Ilan Fathi från den israeliska organisationen Breaking The Silence¹ säger att processen att göra en bosättning av en utpostering är enkel.

-Det tar 7-8 år att legalisera helt och kostar knapp någonting för bosättarna. Allt som krävs är en underskrift från en jurist och några stämplar.

Militären tillhandahåller infrastrukturen; de bygger vägar och drar fram vatten och el. Militären ritar även nya kartor med en säkerhetszon runt bosättningen. De kartorna får emellertid inte beduinerna eller andra som bor runtomkring tillgång till.

-De lär sig via ”trial and error”. Efter ett tag så vet familjerna var den osynliga gränsen går, berättar Ilan, och tillägger att det bor cirka en halv miljon bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem.

Förutom att vara i strid med internationell rätt² hotar utposten alltså även att beröva familjen Emlyat på deras inkomst, tvinga dem lämna sitt hem och med största sannolikhet upphöra med den näring de ägnat sig åt i generationer.

När vi druckit ur vårt te tar Mussads lillebror Yosuf med oss för att titta på utposten. Vi tittar, tar foton och räknar antalet baracker. Det handlar emellertid minst lika mycket om att vi visar upp oss för bosättarna uppe på kullen. Mussad berättar nämligen att utposten slutat växa sedan deltagare ur Ekumeniska följeslagarprogrammet börjat synas regelbundet i beduinlägret.

Ilan från Breaking the Silence är försiktigt skeptisk och menar att det kan upplevas som att utposteringar slutar växa medan de egentligen bara blivit permanenta. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har alla israeliska regeringar använt sig av olika systematiska strategier för att uppmuntra israeler att flytta till Västbanken.³

-Det kanske är en slump, men det kan också vara så att den internationella närvaron gör bosättarna lite mer försiktiga, säger han. Det är förbjudet att flytta in civilbefolkning på ockuperat område – vilket israeliska bostäder på palestinsk mark innebär, så det kan faktiskt spela roll att människor från världen utanför ser vad som pågår.

Jag funderar på vad llan och Emlyat har sagt. Samtidigt tänker jag på vad som hänt andra beduinbyar sedan utposter dykt upp alldeles nära dem och undrar hur länge familjen Emlyat kommer att få bo kvar i Mal’ale Mikhmas.

2 I den fjärde Genèvekonventionens artikel 49 står det bland annat att ”The Occupying Power shall not deport or transfer parts its own civilian population into the territory it occupies.”, tillgänglig på http://www.icrc.org/ihl.nsf/WebART/380-600056?OpenDocument

3 B’Tselem, 2002, Land Grab – Israel’s Settlement Policy in the West Bank, s. 73

Ladda ner den här rapporten som pdf: Mal’ale Mikhmas.pdf

Läs gärna reserapporter från mina kollegor:

Medvetslös mot ett elskåp (pdf)
Dokumentera utan att inkräkta (pdf)

Att älska sin nästa (pdf)
11 november i Palestina (pdf)

Det har snart gått två månader sedan jag kom till Jerusalem och jag har haft svårt att få tid att sitta ner och skriva. Jag märker att flera olika texter ligger halvfärdiga i datorn.

Genom människor jag träffat har jag på olika sätt kommit i kontakt med vardagen under ockupationen. Det som tyvärr är ständigt återkommande för mig och min grupp i Jerusalem är husrivningar. Hur vi än vrider och vänder så är detta vårt huvudtema här. Vi blev varnade att detta skulle vara en stor del av vårt arbete, men jag förstod nog inte riktigt vad det skulle innebära. Denna vecka har jag bevittnat fyra husrivningar på två dagar, men under dessa dagar missade vi också två eftersom vi inte riktigt visste var de skedde. Detta är mer vanligt än ovanligt.

För palestinier som bor i östra Jerusalem är det näst intill omöjligt att få bygglov. Resultatet blir att man bygger illegalt istället. Familjerna tvingas betala en straffavgift för att de har byggt utan tillstånd. Summan varierar och kan betalas under flera år. Slutresultatet är ofta detsamma: en rivning av byggnaden.

Den första lägenheten som revs under veckan tillhörde Atyah Ahmad Housan Kareen och hans bror i stadsdelen Beit Hanina. I denna lägenhet bodde bröderna med sina respektive fruar och sammanlagt sju barn som alla är under sju år.

När vi kommer fram sitter familjerna tysta och dricker te i trädgården.

- Polisen kom utan förvarning vid niotiden. Vi fick inte ens tid att ta ut våra tillhörigheter, berättar de och visar på resterna av den raserade lägenheten. Några av de anhöriga som också samlats talar lite engelska, men det är svårt att kommunicera. Det gör hela situationen jobbig och jag känner mig i vägen. Jag ringer vår koordinatör för att få tolkhjälp.

- Vi har tagit lån på 150 000 shekel för att ha råd med lägenheten, berättar en av männen i familjen. Det motsvarar ungefär 300 000 kronor och det lånet måste de förstås fortsätta betala av även nu när lägenheten är riven. Jag och mina kollegor lämnar familjen med en känsla av otillräcklighet. Min kollega konstaterar att det var en vanlig fungerade lägenhet som nu är borta. Istället för att riva hela byggnaden så tar de en lägenhet i taget. Så vem vet – nästa vecka är det kanske föräldrarnas lägenhet på våningen under som skall rivas?

Nästa morgon får vi ett sms med information om att det redan pågår fler rivningar i ett område alldeles nära Olivberget där vi bor. Vi har inte helt lätt att hitta rätt hus eftersom det finns ungefär 14 andra hus med rivningsorder i samma område. Till slut hittar vi rätt, men det är mängder av specialinkallad tungt beväpnad militär och polis runt huset, så jag blir argt bortmotad när jag försöker komma fram och se hur familjen har det.
Vi ser kartonger och möbler bäras ut från bostaden, där vi står uppe på en kulle tillsammans med anhöriga till familjen, journalister och grannar. Familjen själv står och väntar på ett hustak i närheten när gräv- och schaktmaskiner plötsligt kommer åkande ner mot huset.

Det tar tid att riva ett hus. Maskinerna från Volvo jobbar på hårt när stenar plötsligt börjar vina genom luften. Vi tror att det är ungdomar från området som kastar, men därifrån jag står ser jag inte riktigt. Ganska stressad upptäcker jag att jag står mittemellan stenkastarna, polisen och militären utan att kunna ta mig ut. Folket runt omkring kommer dock med praktiska tips – ”håll dig mot väggen, ta det lugnt.”

Terry, min kollega från Sydafrika, halkar på olja som någon hällt ut och får en stor fläck på sina byxor. Det är inte riktigt läge att vara fåfäng – vi fortsätter att fotografera och anteckna vad som händer. Efter en liten stund kommer emellertid en man gående med ett par rena jeans till Terry. Situationen känns surrealistisk och genant. Alla trugar på honom jeansen och ber så mycket om ursäkt: Tanken med oljan var ju att polisen och militären skulle halka – inte Terry. Till slut byter han byxor och alla ber åter så mycket om ursäkt. Jag känner att det är jag som borde be om ursäkt för att jag och min regering dagligen låter familjer, hus och liv bli demolerade i östra Jerusalem.

Orly Noy arbetar för den israeliska organisationen Ir Amin som bara ägnar sig åt staden Jerusalem som kärnan i och nyckel till konflikten i Israel och Palestina. Östra Jerusalem är väldigt tätbefolkat berättar hon.

- När gränserna för staden Jerusalem drogs upp av politiker och militärer efter sexdagarskriget 1967 så bodde det 70 000 människor i den ockuperade östra delen. Nu bor här 270 000. Muren som Israel började bygga 2001 är en bidragande orsak till befolkningsökningen.

- Många som bodde i utkanterna av staden flyttade in mot centrum för att inte riskera att få muren mellan sina hem och exempelvis arbetsplatser eller skolor. Noy berättar vidare att det inte finns någon översiktsplan för östra Jerusalem. Det gör det i stort sett omöjligt att söka byggnadslov eftersom ingen officiellt vet vad marken skall användas till. Orly Noy menar att nu när bostadspriserna i östra Jerusalem är högre än i den västra delen av staden, samtidigt som standarden är betydligt lägre, ges palestinier bara tre alternativ för att lösa bostadsfrågan.

- De kan flytta från staden, vilket inte är något alternativ eftersom det är här jobben finns. De kan fortsätta bo trångt, vilket inte är ett alternativ hur länge som helst. Eller de kan bygga illegalt. De flesta, säger Noy, väljer det tredje alternativet och hoppas att det inte blir deras hus som rivs.

Ladda ner resebrevet som pdf (0.4 mb).

Idag har jag varit i Silwan, stadsdel starx utanför Gamla stan i Jerusalem. Området är hotat på grund av att man letar efter det omdiskuterade “City of David”. Fakir, vår kontaktperson i området berättar att han varje dag får samma fråga av sin sjuåriga son: “När ska vårt hus demoleras?”.

Funderar på hur normaliserad ockupationen är. Igår var jag först på Qalandia, checkpoint, i tre timmar, och sen i Ramallah. Där allt var nästan som vanligt. Påminde mig om visa delar av Guatemala City. Mycket konstig känsla.

Nu finns min första reserapport att läsa. Där berättar jag om mina första veckor i Jerusalem – att se saker med nya ögon och att se helt nya saker med sina gamla vanliga ögon.

Välkommen till Jerusalem!

Det har hunnit hända en del i den här regionen sedan jag landade den 16 oktober. När jag ser tillbaka på mina första dagar i Jerusalem så har de ett lätt oskyldigt skimmer över sig. Alla människor i dräkter som jag aldrig tidigare sett i en stad som jag bara läst om i ett land som jag ändå trodde jag visste lite grand om. De första veckorna bodde jag på ett hotell i närheten av Damaskusporten och EAPPI:s kontor ligger innanför muren i Gamla stan. Under en av mina dagliga promenader såg jag en familj sitta under ett träd vid en gatukorsning. Det var en varm och härlig eftermiddag och det såg så idylliskt ut; Barnen lekte i solen medan männen satt i skuggan och pratade.

Det såg verkligen mysigt ut.

Stadsdelen jag promenerade i heter Sheikh Jarrah. Den ligger i den östra delen av Jerusalem, som tillhör Palestina men är ockuperad av Israel sedan 1967. Sedan dess har israeliska bosättarorganisationer på olika sätt försökt komma över land och egendom i området. I vissa fall har israeliska staten exproprierat mark och hus som bosättare sedan fått ta över. I andra fall har bosättarna själva hävdat rätt till land och egendom i området som de anser ägdes av judiska personer eller organisationer innan 1948. Israeliska domstolar har erkänt dem denna rätt – utan att för den saken skull ge palestinier samma rätt till mark som nu ligger i Israel. Ockupationen sedan 1967 är inte godkänd av FN eller dess medlemsländer. Att flytta in civilbefolkning på ockuperat område är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen. Både FN:s säkerhetsråd och internationella domstolen i Haag har kommit fram till att de israeliska bosättningarna är olagliga. Internationell rätt påbjuder dessutom att den ockuperande makten skall respektera det ockuperade landets lagar och inte – som Israel gör – tillämpa sina egna lagar på ockuperat område.1

Det är mycket som har ändrats sedan den dagen jag promenerade förbi familjen under trädet. Jag har hunnit lära mig en del som jag tidigare inte kände till. Några nya ord som house demolitions, permit, curfew, harassment, closures, military security measures Att familjen som satt under trädet hade mist sitt hem och nu bor på gatan. Att de heter Hanoun och att de inte är de enda. Jag har också hunnit träffa familjen Al Ghawi, Mohammed Al Sabbagh och många andra som bor i Sheik Jarrah. Jag har lärt mig att marken där de här familjerna har sina hem ursprungligen avsattes för att flyktingarna från kriget 1948 skulle ha någonstans att bo. Idag är det flyktingarnas barn och barnbarn som får bo på gatan – eller åtminstone under ett tält i en gatukorsning.

Tillvaron utan bostad tär på alla. Den åttaårige pojken i en av familjerna vill inte längre gå till skolan och han kan heller inte sköta sina läxor ordentligt i tältet. Pappan i familjen Al Ghawi förklarar att han saknar vardagen med sin familj. Han brukade kamma sin treåriga dotter Saras hår men att det nu inte är möjligt för dem eftersom de lever i det offentliga. Hösten kommer även till Jerusalem. Nätterna blir allt kallare och regnen, som så många väntat på efter all torka, har redan börjat. Men familjerna vägrar flytta på sig. Den israeliska polisen river ner deras tält eftersom de inte har tillstånd att bo på gatan. Men familjerna bygger upp dem igen. På samma plats. I onsdags revs familjen Al Ghawis tält två gånger. De byggde upp det igen. Två gånger.

Sedan dess har familjens tält ännu en gång blivit nedmonterat och familjens alla tillhörigheter, inklusive vattentanken, transporterades bort av soldater. Familjen Al Ghawi står återigen utan tak över huvudet. En granne berättar uppgivet för mig att han önskar att en jordbävning kom och förstörde allt så att all denna galenskap tar slut, så allt bara försvinner. Han berättar att hans hem är tryggt än så länge men att det bara är en tidsfråga innan han själv befinner sig ute på gatan, som familjerna Al Ghawi, Hanoun och Al Kurd. Jag står kvar med kamera i handen och funderar på vad jag ska svara men väljer att vara tyst. För vad kan man säga till dem som förlorat sina hem för tredje gången inom loppet av fyra dagar?

Noter

(1) Fact Sheet Sheikh Jarrah, augusti 2009 http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_shiekh_jarrah_english_2009_08_15.pdf

Ladda ner reseberättelsen som pdf här

Första reseberättelsen från Jerusalem (pdf, 0,3 MB)

Och förstås, vill du ha reseberättelserna direkt hem i epostbrevlådan så är det bara att skriva in din adress i rutan här till höger och trycka på “Skicka”.

http://coalitionofwomen.org/home/english/organizations/women_in_black

http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_shiekh_jarrah_english_2009_08_15.pdf